Väntan på älgen. fotograf: Ewa Thunberg
Väntan på älgen. fotograf: Ewa
Thunberg
Älgjakt september 2005
Måndag morgon. Upp klockan 4, packa matsäck och alla nödvändiga (samt några
onödiga) saker och iväg till samlingen klockan 5. Stämningen är god och
passen delas ut. Min kusin och jag delar pass i mitten av myren Matalapalonvuoma.
Vädret är bra men vinden kall. Vi gör upp en brasa och dricker kaffe. Inte
ett liv syns på myren. Efter en stund kommer hundföraren med gråhunden som kärvänligt
låter sig klappas och klias en stund medan husse grillar en korv. Dagen går
och ingen älg låter sig skjutas.
Tisdag. Nästan sovmorgon, behöver inte gå upp förrän klockan 5. Samling kl
6 och nya pass tilldelas. Nu får vi vara vid kojan i skogen. En promenad 3 km
genom skogen, varav ganska stor del på en körväg. Plötsligt brakar det till
bland träden och 6 tjädrar flyger iväg, uppskrämda av oss. Väl framme blir
det en ny brasa, vi hör hundskall då och då men ingen älg verkar finnas nära
oss. Jag fördriver tiden med att plocka lingon. Det bara dräller av lingon i
skogen men jag har naturligtvis ingen hink att plocka i. Däremot tillhandahåller
Nära Dig-butiken i Ullatti väldigt bra plastkassar. De klarar åtminstone 12
liter lingon under en 3 km-promenad.
Onsdag. Samling klockan 6. Nu ska vi ut i skogen. Krypa under renstängsel för
att komma på rätt jaktmarker och dimmigt är det. Vi går bara uppför och jag
undrar när vi ska komma till krönet. Man ser nästan ingenting. Till slut
kommer vi till ”treriksröset” det ställe där Gällivare, Överkalix och
Pajala kommuner möts. Nu går det nerför längs renstängslet. Stenigt och
halt, det gäller att ha tungan rätt i mun för att inte halka och bryta benen
av sig. Rätt vad det är stannar kusinen och pekar. ”Är det en björn där?”
säger han. Jag tittar bort i dimman och ser något som mycket väl skulle kunna
vara en björn. Vi tittar länge och till slut verkar det som den dimmiga
figuren rör på sig. Jag kollar staketet för att hitta en lämplig plats att
krypa under om det skulle behövas. Det ser trångt ut, jag får nog klättra över
istället. Vi slår oss ner där vi står och fixar en ny brasa. Otroligt vad lätt
det är att göra eld av gamla murkna träd som ligger här och var i skogarna.
När dimman lättat något ser vi att figuren vi trodde var en björn är en
gammal stubbe. Efter en stund blir det en intensiv trafik på komradion. Men
eftersom anropen är på svenska och övrig information liksom glider över i
finska så uppfattar jag bara att någon sett 4 flickor i ett vägskäl. Först
undrar jag varför man kallar älgkor för flickor, och varför någon skulle
tycka att 2 stycken var söta? Älgkor som älgkor, tycker jag. Sedan kommer förklaringen
när det börjar talas om en 245:a och thailändskor som plockar bär. Flickorna
skulle bara veta vilken uppståndelse det blev bland byns jägare. Kusinen
tittar storögt på mig och säger: ”Vi avbryter en stund, för mig dit.”
Jag säger bara: KARLAR alltså – var det inte älg vi jagade nu??? En stund
senare hörs ett skott och ny ordväxling bryter ut i komradion. Ingen meddelar
att det var han som sköt. Alla undrar men håller god min och sitter lugnt kvar
på sina pass. ”Det var säkert Ove,” säger kusinen och efter säkert en
dryg timme kommer äntligen meddelandet att det faktiskt var Ove som skjutit en
pinntjur. Grattis till första älgen!
Torsdag. Tillbaka till Matalapalonvuoma. Regnet är ihärdigt och fast vi till
slut lyckats tända eld på ganska sura träbitar så är det kallt. Och blött!
Kusinen fryser som en blöt hund – han ser ut som en sån också. Jag är också
blöt men ganska varm eftersom mina nya jaktkläder håller vätan från
kroppen. Fast hatten (som kusinen varje dag har åsikter om) orkar inte hålla
vattnet borta. Jag känner hur det rinner genom håret och ner längs ryggraden.
Ingen älg syns till. De tycker väl inte heller om att springa omkring när det
regnar och blåser. Fram mot middagen ger vi upp. Vi åker hem och turas om att
basta för att få tillbaka värmen i kroppen. Sedan åker vi till Finland och
provianterar lite. De har så god korv där, kanelskorporna är inte heller fel.
OK, det blev en whiskey också…
Fredag. Ösregn, nä nu skolkar jag! Drar täcket över huvudet och somnar om. Hör
kusinen skicka sina barn till skolan och sover sedan till kl 10. Nu snöar det
också. Hemska värld, snö i september är jag väl inte direkt van vid. Det är
ju bara 3 veckor sedan jag låg på en sandstrand på västkusten och solade….
Lördag. Samling kl 6. Myren Matalapalonvuoma igen – fast Tages pass den här
gången. Vilken lyx - här finns ju ett torn! Lite trångt för 2 personer
kanske så vi turas om att passa älg och att passa elden som inte vill hållas
vid liv efter gårdagens rotblöta. Ingen älg syns. Hund och hundförare
stannar en stund och pratar. Det blåser rätt kallt uppe i tornet. Avbryter vid
halv 3. Ska snart vara på 40-årsfest!
Söndag. Dags att stycka köttet. Jag blir tilldelad en bakdel och sätter igång.
Det är första gången jag styckar älg – gris och nöt har det ju blivit några
gånger och det skiljer sig faktiskt inte mycket från nöt så det går bra.
Men nu har kusinen försvunnit, undrar om det är nattens festande som satt sina
spår?
Måndag 12 september. YES! Äntligen får jag se en – eller rättare sagt två
älgar. De står på skogsvägen fram till passet och tittar på oss. Jag lyckas
få fram kameran och tar 3 bilder på dem. ”Vi skjuter inte,” säger
kusinen, ”kalven är så liten.” Jag håller med, det är bättre att spara
den till nästa år åtminstone. Kon var stor och grann och kan säkert bidra
med många kalvar till under sin livstid. Ut på ett nytt pass. Ganska mycket träd
på den här planteringen tycker jag. Lite svårt att få skottillfälle mellan
tallar och björkar. Till nästa år kanske man kan göra ett par skjutgator? För
höjden är ju perfekt – bara man ser något. Ett anrop på radion kommer också
om att en tjur med riktiga skovelhorn är på väg mot oss. Nu blir det spännande!
Men ingen älg syns till och Björn får heller ingen vittring av den. Jag ägnar
mig åt mina lingon en stund och sedan kallas det till återsamling. Nytt pasställe
– vid Sörens koja i Palovaara. Jag har glömt hatten i bilen och det blåser
kallt. Vi sitter utanför min morbrors koja och hör Oves hund skälla, den skäller
oupphörligt i säkert en och en halv timme. Sedan ändrar skallet karaktär och
jag säger till kusinen att nu har säkert Ove hunnit fram till hunden. Några
minuter senare hörs ett skott. Hunden tystnar för ett ögonblick men fortsätter
sedan skälla. Ett nytt skott hörs och hunden är tyst. Nu vill Ove ha lite
assistans och kusinen går över myren medan jag tar bilen och samlas med de
andra jägarna. Tillsammans med 3 av karlarna går jag mot platsen där vi tror
att älgen (ytterligare en pinntjur) fallit. Och vad händer? Vi går vilse! Jag
tror att de vet vad jag pratar om och de tror att jag vet vart skottet fallit.
Det börjar skymma och vi traskar runt i det värsta träsk jag sett. Ingen vill
bli kvar där när det blir mörkt så det gäller att röra på sig snabbt,
vilket inte är så lätt när man måste se till att sätta fötterna rätt på
rötter och annat som kan bära. Ingen vill blöta ner sig mer än nödvändigt.
Och nu börjar det regna också! Till slut kommer vi ändå ut på en skogsväg
som leder till ett pass som någon känner igen. Vi vänder och går åt andra hållet
för att komma ut på en väg igen. Tur att det finns mobiltelefoner! Vi blir
upphämtade på en gång. Och vad alla hade roligt åt oss. Älgen fanns redan i
slaktboden och det jobbades flitigt med att flå och hänga upp den när vi kom
dit. Men nu behövde jag palt och fläsk, bastu och en whiskey. Och somnade som
ett barn!
Tisdag 13 september. Samling klockan 6 som vanligt. Nytt pass vid storstenen. Åkte
på en väg som man borde haft en traktor för att komma fram på. Jättefin
utsikt från storstenen, sol men minusgrader. Ingen älg! Kusinen skyller på
hatten. Avbryter vid middagstiden.
Onsdag 14 september. Väderleksrapporten lovar ihållande regn och ganska mycket
blåst så vi skolkar idag också.
Torsdag 15 september. Detta är min sista dag i älgskogen. För att bevisa att
hatten inte har någon betydelse för älgjakten så lämnar jag den hemma.
Samling klockan 6. Samma pass som i måndags. Ny brasa och ganska snart meddelar
Janne att han skjutit en tjur med fina skovlar. Vi packar ihop och åker dit.
Arbetet med att ta ur älgen har redan påbörjats när vi är framme. Älgen är
en udda 14-taggare och jättefin. Grattis Janne! Jag tar en del bilder och sedan
far vi till slaktboden. Där hänger pinntjuren från i måndags så den skärs
ned och upp hissas den stora tjuren. Skolbarnen och mammas gamla farbror Oskar,
tittar in för att se älgen. När den väl är flådd och klar är det dags att
stycka pinntjuren. Jag tar mig an en ny bakdel. Stämningen är på topp och
styckning och malning går som på räls. Jag är så imponerad över samarbetet
i jaktlaget och över vågmästare Kjell som har ett perfekt ögonmått när det
gäller storlek på köttbitarna. Alla ska ju ha lika mycket.
Till sist får jag medge att kusin Thomas har rätt (fast det sitter långt
inne). Jag lovar att aldrig ha hatten på mig mera i älgskogen!
Tack alla jägare för att ni med gott mod stod ut med mina strapatser och mitt
fotograferande.
Vi ses nog snart igen!
…och tack Thomas för att du alltid ställer ditt hem till förfogande, tack
till barnen också som står ut med att jag tar plats i huset
Ewa