Jaktdagbok älgjakt 2007 - Ullatti
av Ewa Thunberg

Söndag 9 september

Jakten har pågått en vecka redan och jag kommer upp till Ullatti, från det sköna Värmland, lagom till styckningen av älgar som redan skjutits. Kusin Thomas har farit till gruvan för att jobba så jag får hoppa in som ersättare för honom i slaktboden. Det är precis lika trevlig stämning där som vanligt. Rune lånar mig sin kniv och jag hugger in på en bakdel. Vi trängs och trivs runt bänkarna. Lage och kusin Kenneth tar hand om malningen och snart är allt klart för delning. Kjell har full koll på bitarna och ser till att alla får exakt lika mycket. Jag tar hem Thomas’ del, paketerar och stoppar i frysboxen.

Måndag 10 september

Samling kl 6. Lage fyller 72 år och bjuder på fikabröd. Tack, det smakade bra!

Peo lämnar morgonens väderrapport så att alla vet vart vindarna blåser. Vi ska jaga vid Palovaara och får pass vid renstängslet bakom berget. Ove kommer förbi med Akilles och sedan är det så öronbedövande tyst så att jag nästan är tacksam över att jag hör när det kommer en bil ute på landsvägen. Hemma är det aldrig så tyst som det är här. Varenda litet ljud hörs så väl, till och med löven som sakta rasslar sig ner mellan grenarna när de faller till marken. Nu hör jag också krafsanden av klor i träden, ljudet kommer närmare och jag ser hur det rör sig i grenarna. Vad är det för djur? Måtte det inte vara björnungar! Jag blir full i skratt när jag äntligen får syn på en hel flock ekorrar som hoppar runt. De sätter sig runt omkring mig och äter kottfrön i tallarna. Snart drar de vidare till nya träd och är borta. Det blir tyst igen. Jag börjar bli hungrig och framför allt kaffesugen så jag skickar sms till Thomas att jag kommer och fikar. Men där är det stopp! Jag får sitta där jag sitter och vänta - men det dröjer inte så länge förrän han kommer och säger att Göran har skjutit och att vi ska hjälpa till. Vi far runt berget och går upp till hygget vid morbror Sörens gamla koja. Där ligger den vackra tjuren. En udda 16-taggare! Det är bara att sätta igång med urtagningen. När vi kommer ner mot bäckenet måste jag hålla undan urinblåsan för att Thomas ska kunna såga av bäckenbenen. Det luktar hemskt illa när tjuren har börjat brunsta men det är bara att gilla läget. Så gott som alla jägare och två av hundarna har samlats på plats när någon ropar till - där kommer en ensam älgko springande rakt emot oss. Hon märker oss inte förrän på ca 30 meters håll då hon viker av uppåt berget. Ett härligt möte för oss alla och till och med hundarna blev överraskade. Inte ett skall! Hon måste ha känt brunstdoften från tjuren. Mmm, förmodligen luktade det bättre än Hugo Boss i hennes näsborrar. En kvart senare kommer Akilles i älgkons fotspår. Tjuren styckas upp i delar och bärs till vägen, det är inte så långt att gå och karlarna är starka. Speciellt Elfrid 73, som bär huvudet och hela kronan. Vilka killar!

Göran har skjutit en fin älgtjur 

Elfrid med hornen

Tisdag 11 september

Samling kl 7 - men vilken dimma! Vi sitter och dricker kaffe och väntar på att det ska lätta lite så att man åtminstone ser handen framför sig. Efter en timme far vi iväg till Toravaara. Det är kallt och rått. Thomas fryser trots de nya jaktkläderna han har inhandlat på kärlekssemestern i Finland. En hund skäller men det är svårt att lokalisera exakt vart den är. Ingen älg syns och hunden slutar skälla efter ett par minuter. Jag försöker röra lite på mig för att hålla uppe värmen i kroppen. Det är inte minusgrader men kylan går genom märg och ben. Det klarnar upp så småningom och blir en riktigt vacker höstdag till slut. Ingen älg.

Kjell och kusin Kenneth väntar på att dimman ska lätta…

Renstängslet vid Toravaara

Onsdag 12 september

Vi är inte med på samlingen utan far direkt till kojan. Det är en promenad på 45 minuter genom skogen så tiden behövs för att vara ute på pass innan hundförarna kommer. Thomas visar mig vart han sköt doublé förra veckan. Två älgtjurar samtidigt, på samma plats med bara två skott! Filékungen är en skicklig jägare, om han får säga det själv. Hur är det nu? Ett skott – ett älg? Skämt åsido så var det rätt bra gjort - jag får erkänna det fast det sitter långt inne. Vi har ju lite svårt att ge varandra komplimanger, eller hur?

Väl framme gör vi upp eld och grillar korv. Kusinen löser korsord och jag plockar stora, härligt röda lingon - tills Janne hörs i radion. Hunden är på väg med en älg rakt emot oss. Det här har jag väntat på! Thomas kollar exakt vart Rune och Göran befinner sig och tar sedan bössan och går till fallet. Efter en stund kommer han tillbaka och ställer sig vid myrkanten istället. Jag håller mig på plats vid elden och väntar med spänning på att älgen ska visa sig. Istället kommer hunden till oss och efter kommer Janne. Vart tog älgen vägen? Den försvann mitt framför näsan på oss. Båda två såg den på håll men sedan var den borta!

Vi stannar kvar en stund. Jag vaktar älgar och radion och min trötta jaktkompis tar 5 minuter (dvs ett par timmar) på sofflocket. Ingen älg idag heller. Det är naturligtvis mitt fel, min kära kusin skyller på att mina stövlar låter alldeles för mycket när jag går. Jag tycker att hans stövlar låter precis likadant men det är alltid bra att ha en syndabock;-)

Kusin Thomas vid elden utanför kojan

Borttappad älg…

Torsdag 13 september

Ingen jakt idag. Istället styckar vi upp Görans byte från måndagen.

Peo vid köttsågen

Fredag 14 september

Samling kl 7. Vi är bara 5 st på plats. Ingen hundförare. Regnet hänger i luften men vi tar bilarna och åker ut för att kolla om vi ändå kan se något. Thomas och jag tar Repovaaravägen. Det är fullt med spår efter en ko med kalv, eller flera kor med kalvar kanske? De har sprungit hit och dit, kors och tvärs över vägen. Vi tror att vi ska kunna se dem på något ställe - men inte. Fast man ser ju andra roliga saker när man är i skogen, tjäderhönor till exempel. Två av fem fastnade på bilden.

Två tjäderhönor på vägen

Lördag 15 september

Vädret är inte det bästa idag heller men några tappra män ger sig ut i skogen ändå. Vi går efter en lång ås mellan två myrar. Det blåser kallt och inte en älg visar sig. Jag har en känsla av att de helst står och trycker någonstans i ungskogen med rumpan mot vinden när det blåser. Janne ringer och frågar om vi hör hunden, pejlaren markerar skall men vi hör ingenting så vi går tillbaka till bilen och far upp mot Dödens punkt. Pigan har ståndskall på en ko med kalv inne bland snåren. Vi träffar också Martin och Hansi vid Dödens punkt där Janne får igång en härlig eld. Pigan tystnar och Janne pejlar henne på andra sidan om oss. Ingen har sett älgarna gå förbi men snart kommer de tillbaka igen i full fart nere vid renstängslet med hunden i hasorna. Jag hinner ta en bild innan de är borta. Thomas och jag åker hem för att hinna handla innan Håkan stänger butiken. Senare får vi höra att Henry skjutit kalven.

Martin, Janne och Hansi vid Dödens punkt

Älgko med kalv vid Dödens punkt.

Söndag 16 september

Ingen jakt. Ullatti kyrka fyller 50 år så många av älgjägarna är med och firar. Biskopen är på plats och det serveras mat.

Måndag 17 september

Ingen jakt. Jag tvingar Thomas att fara ut med mig och kolla läget. Han har, av naturliga orsaker, inte alls någon lust men följer till slut med. Efter Repovaaravägen ser vi plötsligt en älgtjur, minst 10 taggar. Den står stilla i säkert en halv minut, bara 30 meter ifrån oss. Sedan vänder den om och springer in i skogen. Längre upp vid brända fallet ser vi 4 orrtuppar. Det är så kul när man ser olika sorters djur. Jag tänker att endera dagen ser vi säkert en björn – men då vill jag helst sitta i bilen! Undrar om jag lider av björnfrossa? Jag har bara sett 5 vilda björnar i mitt liv, och då har jag varit glad att jag har suttit i en bil. Det skulle nog mycket till för att jag skulle våga skjuta en björn. 

Orrtuppar vid brända fallet

Tisdag 18 september 

Samling kl 7. Kenneth undrar om jag är bakis idag. Näe, säger jag lite frågande. Jo, jag tänkte när Thomas kör bilen… Stämningen är som sagt rå men hjärtlig.

Janne ska gå med hund och vi blir utplacerade på byamarkerna. Martin hävdar bestämt att det inte finns ett liv där men vi har sett jättemycket spår av ko med kalv, dessutom såg vi ju tjuren igår. Martin får rätt – inte ett liv…

Onsdag 19 september

Vi ska jaga vid Palovaara och har pass bakom berget som vanligt. Thomas gör upp en eld och lämnar mig att sköta den medan han går till nästa pass. Jag eldar med alla småpinnar jag hittar runt omkring men till slut får jag hämta en gammal torr gran i skogen och slänga på elden innan den helt dör ut. Han kommer tillbaka efter någon timme och klagar på min eld. Vadå?! Det finns ju tillräckligt med glöd för att grilla korv… En hund börjar skälla, det är Akilles som hittat en älg men på fel sida stängslet. Vi väntar och hoppas på att älgen ska få fart på benen och hoppa över till oss men så blir det inte. På eftermiddagen kommer Martin i bilen och sedan Kjell och Peo. Vi pratar länge och har hur trevligt som helst. Elden dör ut och vi far hem utan älg idag också.

Korvgrillning

Torsdag 20 september

Samling kl 7. Tillbaka till Toravaara. Vädret är vackert och det är inte alls så kallt. Thomas kör hårt med mig. Jag får bära ryggsäcken uppför och nedför renstängslet. Han går först och jag håller mig lite på avstånd. Dels för att det är tungt att bära, men också för att han inte ska kunna skylla på att mina stövlar stör några älgar som kan finnas i närheten. Det finns spår av både björn och älg här, ser jag. När det är ca 100 meter kvar ner till myren stannar vi. Jag kränger av mig ryggsäcken och sätter mig på en stubbe. Kaffe och macka smakar bra efter kraftansträngningen. Thomas förhör mig om väderstreck, visar på kompassen att alla land ligger på 120 grader. Han kollar så att jag vet vart vi befinner oss, vart vägen går och vart vi har jagat förut. Till slut får jag godkänt i geografi. Undrar om han tror att jag ska gå vilse;-)

Man ser otroligt långt härifrån. Renstängslet går spikrakt genom skog och myrar och det är bedårande vackert när solen lyser på den färgsprakande naturen. Jag tänker att bättre än så här kan det knappast bli. Men lite bättre blir det faktiskt när man får uppleva riktig älskog i älgskogen. Tre älgar kommer från andra hållet ner till myren. Jag ser dem inte men de brölar så det står härliga till. Aldrig har jag hört älgar låta så mycket. De är verkligen intensiva i sin uppvaktning! Det här är jättespännande. Thomas har gått ner 50 meter till och ser älgarna därifrån. Jag vill också gå dit för att titta på dem men inser att det är bäst att låta bli när jag ser att han lyfter bössan. Plötsligt flyr älgarna därifrån med en väldig fart och nu får jag också se dem i en öppning i lövmassan. Först kalven, sedan kon och sist en riktigt svart, stor och ståtlig tjur med fejad hornkrona, som fortfarande brölar ut sin kärlek till kon. Vilken härlig upplevelse! Jag skulle inte ha velat missa detta för allt i världen. Vi går ner till myren. Både Janne och Hansi kommer med sina hundar och följer spåren men älgarna har för stort försprång.

Platsen för älgarnas kärleksstund

Fredag 21 september

Idag ska jag åka hem men ägnar ändå förmiddagen åt jakten. På samlingen haglar kommentarerna om vilka som behöver åka till skjutbanan och träna, Kjell har 400 skott till förfogande…

Vi jagar på byamarkerna. Det är kyligt i luften så vi gör en stor brasa. Jag är fascinerad över att gamla stubbar brinner så bra, det beror väl på att det bildas tjära i dem antar jag. Vi äter mackor och kokar korv i burk (från Lithells som inte ligger så långt ifrån där jag bor). Jag samlar in alla intryck omkring mig. Dofter från kaffet, skogen och elden. Ljudet från byns hundar som skäller på avstånd och de ylande draghundarna som ger mig rysningar och kalla kårar ibland på nätterna - skrämmande men härligt! De vackert nersinglande gula björklöven som med ett prasslande lägger sig på marken. Allt detta vill jag minnas under den långa vintern. Någon älg syns inte till men det gör ingenting. Det är så perfekt ändå…

Till slut vill jag säga ett stort tack till alla älgjägare! Ni är så trevliga allihop och jag har roligt tillsammans med er. Hela atmosfären runt älgjakten och den storslagna naturen ni lever i är helt fantastisk, åtminstone för mig som kommer utifrån. Det är den bästa semester jag har.

Ett speciellt tack till Elfrid och Lage också. Ni är alldeles för snälla! …och stackars Thomas som än en gång fått stå ut med att ett besvärligt fruntimmer tar plats i huset. En bekännelse har jag också – whiskeyn som jag tänkte ni skulle ta vid styckningen låg kvar i min resväska när jag packade upp hemma. Hur kunde jag glömma? Det är oförlåtligt! Jag ska spara den till nästa gång jag kommer… Vi ses då!

Kram
Ewa